Sarativist

I kärlekens alla mönster ser jag mycket stolthet och stolthet är något fint och stort men också något som sätter käppar i hjulet om man inte ser upp
Jag talar om kärlek där man respekterar varandra men där en dispyt eller liknande har uppkommit och stoltheten gör att det inte förs en kommunikation som är till för att lösa problemet

Att bli refuserad av den man tycker om är aldrig roligt och det kan vara svårt att ta det med ro
att fela mot någon man tycker om och sedan berätta det och förklara för densamme
att exempelvis göra slut och sedan ångra att man gjorde avslutade förhållandet
dessa och många många, så många fler kan ställa en människa inför svåra dilemman och mången gång kan det vara stoltheten som avgör hur vi agerar eller inte agerar
för att vi inte vill ses som veka, veliga, svaga eller sorgliga etc.

i teorin, skulle vara så lätt att avgöra och bestämma hur en framtida lösning lätt skulle kunna servers om man vågade skala bort lite av sin stolthet och öppna munnen och säga några ord. Det behöver nog inte vara några väl valda ord. Men något sätter stopp, något får oss att tveka.
Många blir tysta och vänder bort blicken när vi i praktiken presenteras inför vår verklighet
men det är något vi har skapat själva
det kan vara en indikator på att man kan skapa något annat
vända på situationen
eller bara göra det till något annat

Tigandes så går en del vidare i livet. Den gamla skrönan om att tiden läker alla sår är möjligtvis sann men hur mycket tid är en villig att offra om man istället kan skapa en annan verklighet gentemot lite stolthet.
Om man nu mister en del av sin stolthet så läker tiden det såret lika väl, om skrönan är sann.

Kan man verkligen förlora stolthet genom att erkänna att man har valt att göra fel när ett erkännande och sanningen är stor?

Ett sätt att se på att man förlorar stolthet kan månne vara att man öppnar upp möjligheter till att man får

två hjärtevänner hålls isär på grund av stolthet, de bevarar båda sin stolthet men förlorar varandra, kärleken och livet tillsammans
skulle de ge varandra lite av sin stolthet så öppnar de upp möjligheter för sig själva, varandra och deras kärlek.

Nu är orden utbytta, liksom innebörden.
förlorar- ger bort, frivilligt

att ge är oftast att få
mer om det en annan gång

Att skriva om stolthetens negativa sidor tog inte så lång tid, denna gång men jag har sett stoltheten döda mycket tid i verkligheten

Fridens liljor, harmoni och balans.

Det mest basala om förklaringen: DNA är skriften för det biologiska arvet, ovanpå det finns ett ”styrlager” som bestämmer hur arvsmassan ska uttryckas i biologin. Epigenetics handlar om styrlagret.
Här kommer det coola: vår livsstil, vår attityd till oss själva och livet styr styrlagret.
Ergo: vi påverkar själva hur arvsmassan i våra kroppar uttrycks i vår livstid, and, as it turns out, hur vi ”programmerar” styrlagret ärvs av våra eventuella barn. Både gott och ont.

Personlig utveckling, någon?

Det känns fint för mig att känna att jag mår bra, ända in i själen. Eller att jag väljer att inte göra vissa saker för att det inte är bra för själen, en del sätt tär på den och jag gillar inte det.

Men jag har svårt att tro att själen är den vanliga uppfattningen av en själ. Att själen ser ut som ett vit skimmrande sken som stiger ut i från vår kropp när vi dör för att förhoppningsvis stiga emot ett annat vitt sken och inte irra omkring på jorden samtidigt som denne själ upprör levande människor som tror att det är ett spöke. I den mening att det skulle vara snäppet sämre, än själ
Eller en själ som går ut ifrån vår kropp när människan är svårt skadad eller sövd under en operation, och tittar på sig själv och situationen ovanifrån.

Det känns som en fin tröst att tänka sig att när man dör så försvinner man inte helt. Allt slocknar inte, vi kan vara med och välja om vi vill titta in till nära och kära, vi utesluts inte helt ifrån livet och även om det är sorgligt att se de närmaste sörja oss så kan det kanske kännas fint att få vara med och se att de sörjer och inte bara ha en tro, ett kanske, att någon sörjer.
Att få fantisera om vilken form man ska ta i sitt nästa liv kan ju också vara spännande att sitta och dagdrömma om men när själen stiger upp ifrån kroppen, när den inte längre sitter fast i sin mänskliga skepnad. Hur kan den då, utan ögon se eller utan hjärna tänka och veta.

Jag kommer med största sannolikhet att fundera vidare på detta och förhoppningsvis skriva något mer men nu väntar det verkliga livet utanför den virtuella verkligheten.

Fridens